Först var det bra … eller?

För tio år sedan lyfte jag 220,5 kilo i mitt gym – Küngs Gym. Livet lekte. Då fick fick jag höra att min far dött av en ärftlig hjärtsjukdom vars namn jag förträngt – en sjukdom som utesluter all form av tyngre träning. En chock. Eftersom jag är en man  (och lite dum) valde jag då att inte uppsöka en läkare. 

– Då får jag ju garanterat reda på att jag kommer att dö på samma sätt som min pappa, tänkte jag. 

Så jag slutade så klart att träna.

Det var, förstår jag nu, början på en långvarig svag depression. Snart började min potens svika mig, jag kunde inte längre riktigt lita på den. 

Jag spelade ”I´m not the man I used to be” med Fine Young Cannibals och log menande mot min fru. Som inte fullt ut har samma svarta humor som jag. Hon trodde dessutom att det var hennes fel – att hon inte var sexig nog.

Så om ens potens sviker tror dessutom ens partner att det är hennes fel. Alla mår dåligt. 

Jag tog mod till mig och pratade med mina två bästa vänner och förklarade problemet.

– Det är väl lite väl personligt att prata om? sa ena kompisen.

– Här får du, sa den andra kompisen och gav mig en Viagra som han hade i plånboken.

Jag tänkte då att riskerna med Viagra var värda att ta – för att kunna ha sex. 

Numera vet jag bättre; för de allra flesta män är Viagra riskfritt. Dessutom riktigt bra för hjärt- och kärlhälsan. Men man ska inte ta emot piller av en kompis utan gå via en läkare.

Case closed – alla knullade hädanefter happily ever after?

Nä. 

Sedan blev det dåligt. På riktigt. 

Vintern 2018 drabbades jag av en ovanligt efterhängsen influensa. Det var tufft att andas och svårt att sova. Men jag lyssnade inte alls till min kropp. Plötsligt insåg jag att jag inte ens kunde gå upp för en halv trappa utan att behöva stanna och hämta andan. Min fru påpekade bestämt att det var dags att kontakta vårdcentralen. Motvilligt gjorde jag det – men i bakhuvudet skvalpade mitt ansvar för jobbet och åsikten att nog kunde det där läkarbesöket vänta i ett par, tre veckor till?

På vårdcentralen rusade personalen till så fort de hade konstaterat blåsljud på hjärtat och blodtrycket hade mätts till 235/165. 120/80 är bra. 140/100 är redan det illa. Jag fördes till akuten på studs, och lades omgående in på hjärtavdelningen. Jag minns hur jag på fullt allvar frågade en sköterska om hon trodde att jag skulle komma hem till lördagen eller om det var så att jag kanske borde ställa in min stundande jobbresa. 

Hon tittade på mig, men svarade inte. 

Det tog tre veckor innan jag kom hem igen – efter en drygt sju timmar lång öppen hjärtoperation, med två trasiga hjärtklaffar och en dubbel bypass.

Case closed – allt klaffade happily ever after?

Nä. 

De första sex månaderna kände jag absolut ingenting för någon i min familj. Våra fyra underbara barn som jag älskar djupt, brydde jag mig överhuvudtaget inte alls om. Min fru och min mor stängde jag ute helt och totalt. ”Om de inte vet hur jag känner, behöver de inte lida som jag”, resonerade jag. Jag skämdes så fruktansvärt för att ha fuckat upp allt för mina kära och tänkte att jag genom att hålla dem utanför gjorde dem en tjänst. 

Vi var en hel familj i chock. 

Min operation kostade samhället 350 000 kronor, och den borde ha följts upp av ett enkelt samtal med en psykolog även om notan då hade ökat till 351 000 kronor. Det hade sparat Sverige kostnaderna för nästan fyra års sjukskrivning. Min fru gick rakt in i väggen – utbränd de luxe – och hon drabbades dessutom av epilepsianfall och minnesproblem, sömnsvårigheter samt skuld- och skamkänslor. 

Men sen blev det frid och fröjd då? Eller kuken också.

Nä. 

I februari 2022 vägde jag 117 kilo och sov 14 timmar per dygn. Jag gick upp och åt frukost för att sedan ligga i soffan och vila middag. I stället för att laga mat med familjen drog jag mig undan till kontoret och var fruktansvärt irriterad hela tiden. En god vän föreslog i detta läge att jag skulle kolla mina testosteronnivåer, och jag fick faktiskt ett test från min vårdcentral. Och svaret att ”allt är bra”.

Eftersom jag själv inte kände att ”allt var bra”, försökte jag förstå mer och läste på. Det visade sig att jag hade nio av tio symtom på testosteronbrist … Allt var med andra ord inte bra. 

Tre läkare och en sköterska avfärdade mig direkt som dum och tjock trots att bukfetma ju är ett symtom på testosteronbrist. Jag hade nästan gett upp när jag såg en annons för en privat vårdgivare med fokus på testosteron. Jag förstod då att allt under värdet 

12 nmol/L med tydliga symtom är anledning att gå vidare, allt under värdet 8 är så gott som alltid anledning till behandling.

Mitt värde var 5,7 nmol/L

Att bara avfärda mig för att jag är tjock och sedan beordra mig att motionera är inget annat än misshandel. Så här är det för nästan alla som är överviktiga. Trots att allt hänger ihop så har man rätt till vård. Utan tvekan – man mår bättre med en normal vikt. I stort sett alla värden förbättras när man går ned i vikt. Men fetma är en kronisk sjukdom. Inte en attityd eller en lathet. Ingen läkare skulle föreslå en epileptiker att sluta ta sin medicin och gaska upp sig. Ingen läkare skulle säga till en diabetes 1 patient att sluta med sitt insulin och skärpa till sig. Men med fetma eller testosteron, Då är det plötsligt mitt fel. 

Detta gör mig dagligen heligt förbannad när jag hjälper människor som inte har min envishet eller min hyfsat vassa tunga. Jag skriver egenremisser åt folk, stöttar och lyssnar på. Människor som mer eller mindre av vården fått utskrivet ett rep och en instruktion på hur man knyter en strypsnara. För det är i de kvarteren vi rör oss med mina testosteronnivåer eller min tidigare fetma klass1. Livet är insatsen.

Nu är det bra igen! Till och med bättre än någonsin!

Idag ligger mitt testosteronvärde på ”rätt” nivå. Med korrekt och kunnig hjälp har jag på ett hållbart sätt gått ner 30 kilo.

Vi – jag och min familj – har mått fruktansvärt dåligt under denna tid. Jag måste få berätta min historia och se till att fler än jag hamnar på rätt sida både vad gäller testosteronnivåer och vikt.

Fia, en av sjuksköterskorna på hjärtavdelningen, har i podden berättat att hon har börjat uppmärksamma sina patienter på ett nytt sätt. Nu säger hon till läkarna att ”mannen i säng 13 behöver hjälp av en psykolog, annars kommer det att gå snett”. 

Då förstod jag fullt ut vikten av det vi gör i ”Tala med Küng”. Vi gör skillnad för människor och det gör vi varje dag.